// du läser...

Nyheter

Sea Shepherd förhindrade årets valslakt på Färöarna… ett tag

Döda grindvalar på kajen i Klaksvik

Fångade grindvalar med uppskurna magar på kajen i Klaksvik. (Foto: Peter Hammarstedt/Sea Shepherd)

Färöarna är den årliga valslakten, känd på färöiska som grindadráp, en tradition som finns dokumenterad sedan 1500-talet. I år seglade Sea Shepherd två fartyg till ögruppen för att observera och föra fram sina åsikter om valslakten, och resultatet blev att polisen förbjöd all slakt så länge aktivistorganisationens skepp fanns i närheten. Förmodligen för att undvika bråk mellan två kanske ibland lite för starka viljor. Sea Shepherd stannade i två månader vid Färöarna och inte en enda val dödades. Men de var ju tvungna att åka hem någon gång.

Vanligtvis under de de varmare månaderna samlas mången färöbo vid olika stränder för att delta i traditionen. Det finns 17 byar som har de rätta förhållandena och därmed tillstånd att utföra slakten. Alla kan vara med, mer eller mindre. Barnen som plaskar omkring i vattenbrynet får naturligtvis inte hantera vapen, men när pojkarna är tillräckligt gamla blir deras första riktiga slakt en sorts övergångsrit till livet som man. Kvinnorna ”får” inte vara med av den enkla anledningen att de ju aldrig varit det och det är ju en tradition, så de får vara moraliskt stöd i stället och … heja på? Inte för att de skulle vilja sätta en stor kniv i ryggen på en grindval eller kanske en flasknosdelfin, för att sedan skära upp magen på den och se dess ofödda barn falla ut. Vad vet jag.

Hur som helst, i denna aktivitet för alla åldrar driver man med hjälp av motorbåtar och mobiltelefoner snabbt flockar med grindvalar in i en vik som är full av män beväpnade med krokar. Kroken sätts i valens blåshål för att man lättare ska kunna släpa upp den på stranden, där någon väntar på att få sätta en grindaknívur i nacken på det förmodat vettskrämda däggdjuret. Förhoppningsvis går kniven rakt igenom ryggraden direkt, och valen kan då få se fram emot att slippa lidandet inom en minut eller två.

Död grindvalshona med hennes ofödda barn bredvid på marken

Ingen diskrimering. Här ligger en död grindvalshona och en liten blivande grindval som aldrig kommer att få simma i havet. (Foto: Peter Hammarstedt/Sea Shepherd)

Okej, förlåt. Men det är sanningen, vad man än tycker om saken. Jag kan till exempel förstå matfrågan — köttet delas ut jämnt till alla invånare i distriktet vare sig man deltog eller ej — men ett sådant argument blir så mycket svagare när experter på öarna sedan ett par år tillbaka avrådit från köttet på grund av för höga halter av gifter som metylkvicksilver. Och är det verkligen ett värdigt slut för ett djur som utvecklats i över 40 miljoner år på vår planet att ta sina sista, förvirrade andetag vid våra fötter, till ljudet av skratt och glada tillrop? Bara för att det är något vi gjort så länge vi kan minnas? Jag tror inte det.

Men en tradition är en tradition, och för somliga är det något väldigt viktigt. Bara några dagar efter att Sea Shepherd lämnat färöiska vatten dödades mellan femtio och hundra valar i en fjord vid Vestmanna, och fler har det säkert blivit sedan dess. Det var väl ingen som trodde något annat, men det är ändå synd att att vissa människor har ett så stort behov av att få döda att det knappt ägnas en tanke åt om det verkligen är nödvändigt. Det vi med all säkerhet kan veta är i alla fall att det inte är nödvändigt att det sker på det här sättet.