Tre långa månader har nu gått sedan jag sist skrev någonting här i bloggen. Tre månader! Tiden försvann visst någonstans där i samband med att jag lämnade Sverige i slutet av januari för att spendera två månader i Thailand. Jag tänkte när jag åkte att jag skulle ha hur mycket tid som helst där på andra sidan jorden att skriva här på Instruktören. Så blev det visst inte.

Första månaden gick ändå det mesta som planerat. Jag och min flickvän flög till Phuket den 31 januari med fyra killar som jag hade bjudit med att fira min tjugofemte födelsedag hos mina föräldrar i Khao Lak. Det blev så klart hur bra som helst och jag kunde inte ha önskat mig ett bättre firande! Jag hade dessutom äran att få certifiera två av grabbarna som Open Water Divers under vår sista vecka tillsammans när vi var på Phi Phi. Stort grattis till dem som gjorde ett suveränt jobb och nu har 70 % mer planet att utforska! Sådärja.

Efter Phi Phi skildes vi åt för att jag och min tjej skulle flyga norrut till Chiang Mai och volontärarbeta med elefanter i en vecka i Elephant Nature Park. Parken är en fristad för elefanter som startades på 90-talet av en ensam kvinna med ett enormt hjärta. Lek, som hon heter, köper och tar dit elefanter som har kommit till skada (t.ex. i det olagliga skogsbruket längs landets gränser där de tvingas jobba under vidriga förhållanden) eller blivit misshandlade av sina tidigare ägare, vilket sorgligt nog är nästan varenda elefant i Thailand på grund av den enorma turistindustri som har byggts upp kring dem och sättet de disciplinerar unga elefanter på för att de ska kunna spela fotboll och måla tavlor till turister. Elefanter ska inte spela fotboll och måla tavlor. Det är helt upp och ner.

Att få jobba med och lära känna dessa massiva djur var naturligtvis bland det mest fantastiska men också samtidigt upprörande vi någonsin fått vara med om. Det är så att man knappt vet var man ska börja, men det kommer jag förhoppningsvis fram till snart för jag ska få skriva en artikel om upplevelsen för tidningen FREE som kommer att publiceras i höst! Jag ser mycket fram emot att få sprida budskapet om det här stället. Och mer om Elephant Nature Park blir det säkerligen här också framöver.

När februari närmade sig sitt slut var det dags för alla utom mig att åka hem. Vi hann sammanstråla för ett par dagars semester i Khao Lak med mina föräldrar och två av killarna som fortfarande var kvar och hade varit ute på egna äventyr. Men så en dag fann jag mig själv ensam i det stora huset med en månad kvar på min biljett. Den månaden skulle jag spendera på Phi Phi med dykning, dykning och mer dykning. Kanske lite bloggande emellanåt… det hade ju inte blivit något alls under den första månaden på grund av att det hände så mycket annat hela tiden.

Så jag satte mig på båten till Phi Phi, landade på ön och fixade en bungalow. Snart var jag tillbaka på Moskito, dykcentret som jag jobbat för flera gånger tidigare när jag varit i Thailand, och fick äntligen göra det jag älskar mest igen. Det fanns inte jättemycket kunder på ön, men jag hade flyt för en gammal kollega och vän från Sverige bokade en sista minuten och kom Thailand för lite semester och ville samtidigt dyka och göra sin Rescue-kurs med mig. Pengarna rullade in och vi hade många fina dagar på båten. Men en dag förändrades plötsligt allt.

Den åttonde mars, då jag knappt hunnit jobba en vecka, sprack min vänstra trumhinna av att jag gick ned för fort. Det var inte helt oväntat; jag hade redan ett ärr på trumhinnan efter att den gått sönder två och ett halvt år tidigare, därför var den naturligtvis känsligare än en frisk trumhinna. Jag visste inte helt säkert vad som hade hänt, så dagen efter tog jag båten till Phuket för att träffa en läkare på sjukhuset och fick därmed bekräftat att det mycket riktigt fanns ett hål i min trumhinna. Lyckligtvis var hålet inte så stort att jag skulle behöva operera, men domen blev att inte dyka på fyra till fem månader. Vad i hela världen skulle jag göra nu?!

Så var det med det som det var. Jag kunde inte dyka mer under tiden jag skulle vara kvar. Jag var rätt nere i ett par dagar och tappade under tiden definitivt tanken på skriva om dykningen när jag bara mådde dåligt av att tänka på allt jag gick miste om där nere. Lyckligtvis för mig dök det så småningom upp flera gamla och nya bekantskaper på ön som jag kunde spendera mina dagar med, och lika bra var väl kanske det i slutändan för jag fick till äntligen möjlighet att utforska Phi Phi och de små öarna omkring på allvar, vilket jag aldrig kunnat göra tidigare när jag jobbat i stort sett varje dag.

Mot slutet av mars kom även en av mina bästa vänner till Thailand med sin flickvän, och jag förlängde min biljett in i april för att kunna hänga med dem tills de åkte hem. Det var tur för mig, för vi bestämde oss för att åka till Koh Lanta tillsammans, och samma dag som vi kom dit började ösregnet som strandsatte folk i hela landet. Vi blev fast på Koh Lanta flera dagar längre än vi hade tänkt eftersom bron till fastlandet hade kollapsat (!) och inga färjor gick när vågorna såg ut som de gjorde. Jag skulle definitivt ha missat min första flight.

Trots ovädret klarade vi oss ändå rätt bra. Vi hade ju varandra, och till skillnad från hur de drabbades utanför Thailands östkust, på Koh Tao och Koh Samui, hade vi fortfarande el, alla ställen var öppna och regnet var inte ens i närheten av så illa som det var på andra sidan. Och till slut tog vi oss från Lanta till Phi Phi och vidare till Phuket så att alla hann med sina flyg hem. Slutet gott, allting gott.

Nu är jag tillbaka. Tre månader senare, betydligt fattigare rent ekonomiskt än vad jag hade tänkt mig eftersom jag inte kunde tjäna några pengar som planerat och dessutom blev strandsatt på en ö, men oändligt mycket rikare av fantastiska upplevelser och nya vänner, och full av motivation att fortsätta skriva om havet här och dra mitt lilla strå uppför den enorma uppförsbacke som det på något sätt har blivit att försöka göra något gott för den här världen. Så nu kör vi väl igen.