// du läser...

Dykning

Grottdykarna i Tulum

Instruktören grottdyker

Helt klart en av de häftigaste dykupplevelserna jag varit med om.

Våra sista dagar i Mexico spenderade vi i Tulum. Runt denna sömniga turiststad ligger en hel drös så kallade cenoter; det vill säga mer eller mindre djupa, vattenfyllda hål som bildats av att berggrunden rasat samman på grund av erosion från grundvattnet. I dessa hål finns grottsystem som formats av vattenflödet under loppet av tusen och åter tusen år. Det kunde vi naturligtvis inte missa.

Efter att ha promenerat omkring i Tulum en kväll och hört oss för om de olika cenoterna blev beslutet om vilket dykcenter vi skulle välja enkelt. Scuba Tulum var de enda av de vi pratade med som erbjöd oss 5 mm tjocka våtdräkter, medan alla de andra hade 3 mm. Med tanke på att temperaturen på vattnet i grottorna ligger på 24-25 grader var det definitivt en dealbreaker att få dyka med 5 mm. Vi blev väl mottagna av schweizaren Paolo, som driver Scuba Tulum med sin fru sedan tre år tillbaka, och bestämde oss för att besöka cenoterna The Pit och Dos Ojos tillsammans med honom.

I bilturen till The Pit, som ligger mitt i djungeln norr om Tulum, berättade Paolo för oss om cenoterna. (”Cenoter” är naturligtvis en försvenskning av det spanska ordet cenotes, som i sin tur är den lokala benämningen på dessa slukhål eller det som på engelska kallas sinkholes.) Namnet härstammar från orden dzonot eller ts’onot som betyder ”brunn” på det mayanska språket yukatek. Cenoterna användes både som offerplatser och som vattenkällor av mayafolket; i flera cenoter på Yucatánhalvön har man till exempel funnit guld och människoben. Några av dessa grottsystem är så stora och djupa att man fortfarande inte har lyckats utforska dem ordentligt! Man glömmer lätt bort att vi trots all vår teknologi fortfarande har mycket kvar att upptäcka på den här planeten.

The Pit och Dos Ojos som vi skulle dyka i den här dagen tillhör båda ett grottsystem som officiellt kallas Sistema Dos Ojos. Detta till större delen vattenfyllda underjordiska system omfattar över 80 kilometer (!) grottor, och den den djupaste punkten ligger 119,1 meter under marknivå. Det råkar vara så att man rent teoretiskt kan simma från cenoten The Pit till cenoten Dos Ojos, detta genom den underjordiska passage i vilken den djupaste punkten uppmättes, men detta tar flera timmar och kräver teknisk utrustning och utbildning på hög nivå. Typ som i den inte alls särskilt bra filmen The Cave, som faktiskt till viss del spelades in i Dos Ojos. Det enda man minns av den är att den var kass, men nu måste vi ju nästan se den igen…

DYKPLATS: The Pit (Tulum, Mexico) SVÅRIGHETSGRAD: medel/svår
VÄDER: moln/regn MAXDJUP: 38 meter BOTTENTID: 44 minuter TEMPERATUR: ~25°C STRÖM: ingen SIKT:

Vi var väldigt taggade inför vårt första grottdyk. När vi anlänt till vår destination efter en skumpig färd genom djungeln fick vi först klättra ned till vattennivå längs klippväggarna och ta emot dykutrustningen som Paolo hissade ned till oss från en plattform. Vi krängde på oss utrustningen direkt i vattnet, gjorde viktkontroll, och sjönk sedan tillsammans ned i djupet. Det första man lägger märke till är att vattnet är glasklart. Inte så konstigt med tanke på att det är väldigt stilla här jämfört med i havet, vilket ju gör att alla partiklar i vattnet sjunker till botten och stannar där tills någon råkar vispa upp dem. Man får tänka på vart man har sina fenor och försöka hålla sig horisontell hela tiden när man är nära botten eller golvet i en passage!

The Pit är ett uppskattningsvis 20×10 meter stort cylinderformat hål som är 42 meter djupt. I botten av hålet finns olika passager som leder djupt ned och in i berget, men dit simmar man som sagt inte utan specialutrustning. Längs hålets väggar finns små kammare och gångar som bildats av stenblock, och där det inte är någon större fara att simma omkring så vi ägnade dyket åt att utforska håligheterna. Ett intressant fenomen just här är att det någonstans i grottorna sipprar in saltvatten från det närliggande havet, så från ungefär tio meters djup och nedåt i denna cenote simmar man i saltvatten. Ett skikt med sötvatten ovanpå saltvatten har bildats eftersom saltvattnet är tyngre, och just i brytningen mellan de två blir det en ganska cool ”badrumsglaseffekt” där allting är suddigt även fast det inte är det. Detta kallas för en haloklin, då två vattenmassor av olika salthalt möts, och ni kan se ungefär vad jag menar på näst sista bilden här nedanför.

Närmare tjugo meter djupt låg sedan ett moln av svavel som var ännu mer spännande att glida igenom. Det var så tjockt att det ovanifrån såg ut som upprörd dy från en botten, och när vi sakta sjönk genom molnet och kom ut på andra sidan såg det likadant ut nedifrån, som om det var upprörd dy i taket! Därefter följde vi vår guide in och ut i olika kammare och gångar nere i grottan och där var blev det tyvärr alldeles för mörkt för att ta bilder med bara våra ficklampor som ljuskällor. Jag fick som mest en okej bild på en stor stalaktit. Men häftigt var det!

DYKPLATS: Dos Ojos (Tulum, Mexico) SVÅRIGHETSGRAD: lätt
VÄDER: sol MAXDJUP: 9,3 meter BOTTENTID: 71 minuter TEMPERATUR: ~25°C STRÖM: ingen SIKT:

Om The Pit var som en cylinder så var Dos Ojos som en schweizerost. Denna cenote har fått sitt namn av att det finns två stora ingångar (två ”ögon”) till grottsystemet ganska nära varandra, och man simmar lätt från den ena öppningen till den andra om man har dykutrustning. Den här betydligt grundare grottan — det djupaste stället mätte ungefär 10 meter — hade flera stora gångar och olika vägar man kunde ta. För att undvika kaos hade man för enkelhetens skull bestämt att alla dykare följer säkerhetslinorna genom grottorna åt samma håll. Säkerhetslinor finns utplacerade i alla världens grottor (förutom de outforskade så klart!) och man måste hela tiden hålla sig nära dem. På så sätt tappar man inte bort sig och man kan alltid hitta en väg till ytan. Linorna markeras ofta med så kallade linpilar som visar åt vilket håll den närmaste öppningen finns.

Eftersom det var ett så pass grunt dyk räckte luften länge och Paolo kunde ta oss runt nästan hela den delen av Dos Ojos som var tillgänglig för oss. Vid flera tillfällen kunde vi simma upp till ytan i olika kammare som inte var helt vattenfyllda och titta på fladdermössen som hängde (hehe) bland stalaktiterna i taket. Det bästa med det här dyket var dock att komma in i ett rum som inte var helt vattenfyllt och där tillräckligt med ljus kom in från en öppning för att undervattensmiljöerna skulle reflekteras på undersidan av vattenytan. På ett ställe simmade vi in i en stor sal där solstrålarna gick ned i vattnet och samtidigt reflekterades i ytan, vilket ledde till en helt otrolig syn! Jag tjöt i regulatorn när jag såg det. Ingen idé att försöka förklara mer; kolla på de här bilderna så förstår ni nog varför.

De här dyken blev ett perfekt avslut på vår semester i Mexico. Vi gjorde inga fler äventyr i grottorna eftersom vi i och med dessa två hade sett det mesta av variationen som cenoterna har att erbjuda, men också för att ha något att göra när vi kommer tillbaka… Vilket vi nu måste eftersom vi av någon anledning misslyckades totalt med att besöka någon av de kända mayaruinerna i Coba, Chichen-Itza eller Palenque som vi hade tänkt! Det var något med sol och bad som kom i vägen.