// du läser...

Film & TV

Recension: Oceans

OceansDet var med höga förväntningar som jag åkte till Filmstaden Sergel igår för att se den mest påkostade dokumentären som någonsin gjorts om världshaven. Många av dem infriades, men trots min stora förkärlek till havet måste jag nog konstatera att jag ändå kände mig lite besviken när jag lämnade biografen.

Vad är havet? Med denna något abstrakta fråga inleder berättaren filmen och förklarar att han en gång fått den ställd till sig själv av ett barn som aldrig hade sett det tidigare. Ja, vad svarar man på det? En bild kan ju som bekant säga mer än tusen ord, och det är nog precis vad Jacques Perrin och Jacques Cluzaud tänkte när de skapade Oceans. Ganska snart inser man att berättaren i kontrast till andra naturdokumentärer har en väldigt liten roll här, och att bilderna huvudsakligen ska få tala för sig själva. Det fungerar för det mesta bra då det ofta är uppenbart vad som försiggår, men eftersom filmen är full av situationer som aldrig tidigare dokumenterats kan jag inte undgå att tycka att det var lite synd vid flera tillfällen att man inte ens fick reda på vad det var för djur vi såg eller höra en förklaring på varför de gjorde som de gjorde.

Jag saknade också att man aldrig riktigt fick ta del av livet på havets djupaste platser, vilket brukar vara det mest fascinerande, men med det sagt finns det inte mycket annat att klaga på. Man bjuds på så många otroliga scener att det är omöjligt att säga att den ena fick mig att tappa hakan mer än den andra. De har filmat delfiner, fåglar och hajar som samtidigt anfaller ett enormt fiskstim, ett våldsamt slagsmål mellan en mantisräka och en krabba och därtill många fantastiska närkontakter med flera olika sorters valar för att bara nämna några.

Precis som i vår planets historia kommer vi människor inte in i bilden förrän framåt slutet av filmen, och det är som man kunde förvänta sig inte till några muntra toner. Satellitfoton som visar hur avfallet från vårt moderna levnadssätt rinner ut i havet via floder varvas med undervattensbilder på enorma nät som utöver de oräkneliga ton fångst de innesluter också trasslar in alla möjliga andra djur — havssköldpaddor, delfiner, hajar, fåglar, you name it — som följaktligen drunknar eller svälter ihjäl.

Oceans är i sin helhet inte riktigt lika episk för mig som BBC:s The Blue Planet eller avsnitten om oceanerna i Planet Earth – i slutändan snarare en upplevelse än en dokumentär. Icke desto mindre värd att se dock, om så bara för att få ett bättre hum om den otroliga mångfald naturen har skapat eller för en skymt av de många nästintill utomjordiska varelser som lever i haven. Jag hoppas också att den, trots det fåordiga berättarspåret, kan öka intresset och förståelsen bland fler människor om hur viktigt det är att vi skyddar och behåller denna mångfald nu när vi tar så mycket plats att annat liv blir lidande på grund av oss. För allas skull, liksom.

Betyg: 7/10